Vanliga ytbehandlingsprocesser delas huvudsakligen in i tre kategorier: mekanisk behandling, kemisk behandling och elektrokemisk behandling.
Mekanisk behandling förändrar ytmorfologin genom fysiska metoder, såsom sandblästring och polering; kemisk behandling förändrar ytegenskaper genom kemiska reaktioner, såsom betning och fosfatering; elektrokemisk behandling modifierar ytan genom inverkan av elektrisk ström, såsom galvanisering och anodisering. Specifika processprinciper är följande:
Sandblästring: Använder höghastighets-slipstrålar för att slå på arbetsstyckets yta, ta bort oxidskikt, grader, etc., samtidigt som ytjämnheten ökar och beläggningens vidhäftning förbättras.
Polering: Jämnar ut ytan genom mekaniska eller kemiska metoder, inklusive mekanisk polering, kemisk polering och elektrolytisk polering. Mekanisk polering använder polerskivor och slipmedel; kemisk polering löser upp mikroskopiska utsprång på ytan genom kemiska reaktioner; elektrolytisk polering uppnår jämnhet genom anodupplösning i en elektrolyt.
Elektroplätering: I en elektrolyt reduceras metalljoner och avsätts på arbetsstyckets yta genom inverkan av elektrisk ström, vilket bildar ett enhetligt och tätt metallskikt, såsom kromplätering och nickelplätering.
Anodisering: Den används främst för aluminium och dess legeringar och genererar en oxidfilm genom en anodisk reaktion i en elektrolyt, vilket förbättrar korrosionsbeständigheten och hårdheten.
Fosfatering: Bildar en fosfaterande film på en metallyta genom en kemisk reaktion, som ofta används för att förbättra beläggningens vidhäftning och korrosionsbeständighet.
Termisk sprutning: Sprayar smält eller uppvärmt material på arbetsstyckets yta för att bilda en beläggning, såsom flamsprutning och plasmasprutning.
Kemisk plätering: Avsätter ett metallskikt på en yta genom en själv-katalytisk kemisk reaktion, som inte kräver någon extern ström, lämplig för arbetsstycken med komplexa former.